Ramsele

Stockholm är fyllt av människor i förskingringen, från byar, små stationssamhällen och småstäder runt om i Sverige.

I Stockholm samlas skåningar och gotlänningar, där sliter och släpar västgötar och norrlänningar – och många, många går och bär på en längtan till hembygden. En av dem är Monica Lidén.

FLYTTFOLK Det finns drygt 1,9 miljoner invånare i Stockholms län – bara 56 procent är infödda. Det betyder att cirka 840?000 länsbor är födda någonstans i övriga Sverige eller utomlands. Kanske innebär det också att 840?000 nollåttor går omkring i storstan och längtar till en hembygd någon annanstans, som Monica Lidén längtar hem till Ramsele.

Foto: PETER WIXTRÖM och LENA DALGREN

Hem, hem – till Norrland

 

Monica Lidén: Jag älskar Stockholm men saknar mitt Ramsele

“Tio år i Stockholm, sen återvänder du aldrig till din hembygd.” Så sa en bekant för ett år sen under ett samtal om ursprung och återvändande.

Till mig som precis berättat om min växande hemlängtan till mina norrländska skogar. Om hur det blir svårare och svårare att förstå meningen med rusningstrafik och säkerhetsdörr. Jag som fortfarande efter nio år i huvudstaden säger bil’n, katt’n och hunn (bilen, katten och hunden). Jag som fortfarande bjuder på kokkaffe i köket och jag som alltid stavar Norr med stort N.

Shit, tänkte jag då, jag har bara ett år kvar innan jag är fast. För alltid kvar i stan som jag flytt till i brist på annat. Staden som jag lärt mig att älska. Staden där jag lärt mig älska skärgård och rockklubbar. Sushi och nattbuss. Opera och Grönan.

Jag älskar fortfarande Stockholm. Jag lever här, jag betalar med glädje busskort och väntar ihjäl mig på pendeln. Jag älskar alla gratistidningar och latte­morsor. Jag älskar att vara förbannad på väktarna och Kristina Axén Olin.

Jag älskar alla Söderhak med karaoke och att jag kan köpa mjölk klockan tre på natten. Jag älskar att det alltid finns något att göra men att jag ändå kan ha en skittråkig kväll i soffan.

Jag älskar Stockholm och allt som kommer i samma paket. Trots att Paris är vackrare och New York coolare så är Stockholm staden där jag skapade mig mitt liv. En riktig klassiker, från arbetslös och bostadslös till fast anställning och bostadsrätt. Det är mer än jag någonsin vågat drömma om. Trots att jag har allt en männi­ska kan önska sig inser jag att det är något jag saknar.

Lunchstängt. Jag saknar att mellan 12 och 13 äter alla lunch. Och därmed basta.

Jag saknar också att jag känner alla på banken. Inte bara till namn, utan jag har druckit saft i deras kök och lånat deras barns leksaker. Det räcker med ett telefonsamtal så är mina bankärenden fixade. Utan legitimation.

Jag saknar att inte låsa dörren när jag går hemifrån och att när det är vinter kunna lämna bilen igång medan jag äter frukost. Då är den varm och isfri när jag ska köra. Jag saknar att mina grannar känt mig sedan jag föddes och att jag haft exakt samma klasskompisar i tio år.

Jag saknar älvarna och skogen. Grusvägarna och lukten av ren luft. Vintrarna och känslan när isarna äntligen börjar knaka på våren. Tystnaden som alltid vilar över landskapet och håller en rastlös själ på plats.

Norrland släpper aldrig sitt grepp om mig.

Jag säger fortfarande att jag åker hem på semester, inte tillbaka. Det är ett privilegium att ha tillgång till två världar och slippa välja. Puls eller tystnad, jag har både och.

I Stockholm finns ingen tystnad och grannarna har du kanske aldrig träffat, rånen avlöser överfalls­våldtäkterna.

I skogen finns å andra sidan ingen sushi eller ens bredband och varken Comviq eller Vodafone har täckning där.

Men Norrland finns alltid kvar och det är dit jag återvänder.

10, 15 eller 30 år. Det spelar ingen roll.

TYCKER DENNA TEXT ÄR SÅ TALANDE. Länk: http://www.aftonbladet.se/debatt/article1999861.ab

Husbil,nytt jobb and the life goes on…eller?

Hej.

Livet är ju inte så meningslöst och trist som jag tidigare trott. Snarare är det spännande och dynamiskt. Från att mitt jobb har varit det heligaste någon har kunnat ta ifrån mig så har det blivit aktuellt med så mycket förändringar att jag har sökt nya jobb. Har dessutom fått tid för INTERVJU! *shajjse* Har slängt in två ansökningar senaste dagarna, i VREDE att tillägga.

Familjen (bestående av mig och Gustav och två sköldpaddor, dock en liten familj) har kollat på HUSBIL ikväll. I Tidaholm Var en 83:a MB, diesel bil. En gammal rackare, som var lagomt dyr men hade allt. Vi hade ju tänkt kajka runt i europa en månad (dvs hela min sommar semester) och se lite mer av världen tillsammans. Det blir provisoriskt och inget delux liv, men å andra sidan är det inte det man tar med sig från en semester, utan alla UPPLEVELSER. Allt man får se! Vi får se… det skulle vara kul och PIMPA en gammal husbil i vår iallfall

Den som lever får se. Jag är på gott humör idag iallfall. Livet i en liten guldfisk-skål Min lilla skål, där en tvär-etrig liten guldfisk vid namn Linda simmar runt Hon tror ibland hon är kampfisk och blåser upp sig, men är nästa sekund en liten lömsk spigg som simmar runt. Hon har sällskap av en del andra små firrar av olika slag. En gammal vis gädda (pappi) och en liten städfisk (mammi), brorsan är nog en liten abborre och Gustav självklart en svärdfisk… ja listan kan ju göras lång

På tal om djur. Fick en tavla av en vän i Wales Lazos (han är grek)… han hade porträtterat en huskey. Han tyckte att jag var en människa i huskey-form (eller tvärtom:). Målinriktad, envis, grönögd och född och uppvuxen i snö och som dessutom gillar snö, något han inte kunde förstå  *skrattar* :)  Bilden/målningen sitter ovanför mitt skrivbord här. Den är jag glad för.

Den sitter brevid en bild av min gudson (mitt lilla hjärtegryn) en scrapbook grej från Edvins mamma Elin (världens bästa Elin) som handlar om mitt jobb och vänskap. Samt en tavla som jag fick i julklapp från Elin. Ett fotografi över nipan hemma, en kall mörk vinterkväll, så att jag aldrig ska glömma mitt Ramsele

För er som inte är ifrån norrland *sidekick* kommer en förklaring på ordet NIPA.

Nipa, i norrländska älvar den erosionsbrant av sand som i vissa fall uppstår. Resultatet blir att älven flyter fram mellan höga sandbankar. Sollefteå kallas för nipornas stad.

Nipor är uppbyggda av sand- och siltavlagringar. De förekommer i de större norrländska älvdalarna under högsta kustlinjen. Speciellt Ångermanälven är känt för sina nipor, men de förekommer exempelvis även vid Umeälven.

Niporna har bildats genom att älvarna i samband med landhöjningen har skurit sig ner i sina tidigare avsatta sediment. Niporna kan bli upp till ca 50 meter höga och kan bli mycket branta och nästan vertikala speciellt i de övre delarna där siltinnehållet ofta är högt.

Är trots alla avkrokar i Sveriges långa land en riktig norrlänning i själen och hjärtat Älskar mina nipor där jag sprungit som barn.